Äääännnntligen!

Vad är det där? Döda havsdjur av något slag? Pfft! Bland det första sakerna jag möttes av när jag kom tillbaka till Linköping var… litchi! Äntligen! Jag plockade givetvis på mig en hel drös. När jag sedan gick ner till det lokala Konsum och letar efter salladslök någon dag senare… vad ser jag? Mer litchi! Och billig! De var gömda i ett hörn, med en underlägsna jordgubben över sig. Pfft. Jag rensade stället på alla som såg mogna eller halvmogna ut. Hö. Hö. Hö.

Sen var jag såklart tvungen att göra likör på dem. Dels eftersom, uppenbarligen, jag gillar litchi. Men också får att jag faktiskt har smakat litchilikör och i dricka-likör-som-det-är-väg så är det underbart.

Nu ska jag bara vänta i… öh, två månader kanske.

Tips nr. 7: Fruktchips

För mer än ett år sedan hittade jag Svenska Lantchips ”Apple Snacks” i en butik och kunde inte motstå ett köp. Potatischips är något jag kan äta någon gång ibland, som i några gram om året. Och då måste det vara de där lättsaltade, hårda med brända kanter, naturchipsen. Nu ska väll de här äppelläckerheterna inte direkt kallas för chips, men i vilket fall… så löjligt gott! Hur mumsigt som helst!

Efter en sådan här upptäckt så ville jag såklart dela med mig. Om jag minns rätt så har jag fått fem personer att smaka det här. Och den bästa reaktionen var ”nä, inte så gott”. Vilka typer. Men jag envisas fortfarande med att rekommendera dem. Så leta reda på och köp (jag har förövrigt bara hittat dem i Hemköpsbutiker)!



Men härom dagen så hittade jag Svenska Lantchips nyaste påhitt (så nytt att det inte ens finns på deras hemsida): ”Ananas Krisp”. Det här var en smakupplevelse av den yttersta graden. Få saker som jag på rak arm kan komma på är godare än anans krisp. En smakextas!

(Kassörskan på Maxi: ”Så de här ananschipsen var goda?”
Jag: ”Ohhhhh, ja, absolut. Köp hem en påse och testa själv. Synd bara att de är så små…”
Kassörskan på Maxi: ”Ja, jag märker det.”)

Lax med cashewnöttäcke och limesås

Det här är bland det godaste jag känner till i matväg. Det är hur gott som helst. Och det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas, för alla individuella ingredienser är goda i sig själva, så råkar jag ta för mycket av något så skadar det liksom inte. Men att få den där perfekta balansen är lite jobbigt, och anledningen till att jag ändrar receptet ungefär varje gång jag lagar maten. Såhär såg det senast ut, ungefär:

2 pers

2 laxfiléer
1 dl osaltade cashewnötter, finhackade
2 msk flytande margarin
3 msk sweet chilisås
1-2 st lime, rivet skal
1 st vitlöksklyfta, pressad

Såsen:
2 dl lättcréme fraiche
1-2 st lime, juice
2 msk vitt vin, torrt
(1 msk blå curacao)

Lägg portionsbitarna ganska trångt i en ugnssäker form, gärna med bakplåtspapper i botten.
Blanda nötter, margarin, chilisås, limeskal och vitlök. Bred blandningen över laxen. Baka den i mitten av ugnen på 225 C tills blivit ljusbrunt, ca 10-15 minuter.
Blanda såsen. Servera med ris.

(Annat att tänka på: Vilken Sweet Chilisås du har spelar såklart en avgörande roll. Jag testade Blue Dragon den här gången, och det är nog den som fungerat bäst hittills. Den som ofta använder lime vet att styrkan på dem kan variera rätt kraftigt, så det skadar inte att ha en eller fem extra. Lime kan användas till så mycket annat så jag köper alltid hem en hög åt gången.

Såsen ska egentligen vara vit och tråkig. Och jag stör mig alltid på att den ”försvinner” i riset. Så, mest ”for shits and giggles”, testade jag att hälla i lite blå curacao för att göra den turkos. Det är en apelsinlikör (gjord på oätliga apelsiner), så det passade i alla fall till karaktären. Det blev gott, men jag tror inte att färgen hjälper såsen så mycket estetiskt… ser mer ut som ett kemiexperiment.)

Det finns alltid plats för humor

Som känt så finner jag processen att tillverka likör och ”snaps” rätt fascinerande, med alla smaker man kan få fram. En av mina framtida projekt med ”idiot”-stämpel är att göra vitlökslikör. Jag blev påmind om det när jag såg den här bilden:

Baconvodka. Jag vill inte smaka. Tack.

Något annat som störde mina smaklökar lite, men inte lika mycket som skrattmusklerna, var den här bilden:

Om jag har förstått det rätt så är det pommes frites som på något sätt är fastsatt på en korv. En kommentar till bilden gjorde det hela mer klockrent: ”IT’S AMERICA… ON A STICK!”

Örtkryddad rotfruktspytt

Jag brukar använda det här, med variation i kryddandet, som bas till antingen stekt fisk (som på bilden) eller kyckling, när jag tröttnar på ris och pasta. Är jättegott utan tillbehör (som sås) och det kostar inte så mycket.

Fyra pers.

Ingredienser:

4 morötter
3 palsternackor
1 rotselleri
1 kålrot
1 purjolök

Färsk rosmarin
Färsk persilja
Timjan
Rosmarin
Salt
Olivolja

Sätt ugnen på 200 °C. Skala och tärna rotfrukterna i relativt små delar (så att man på en gaffel ska kunna ha en av varje utan problem). Lägg dem i en teflonform.
Hacka den färska rosmarinen, persiljan och purjolöken grovt. Släng över rotfrukterna. Krydda med timjan, rosmarin och salt. Häll sparsamt med olivolja över. Rör om så att allt blandas bra.
In i ugnen. 20-40 minuter, beroende på önskat tuggmotstånd. Rör om med jämna mellanrum.

(Annat att tänka på: fördelningen mellan rotfrukterna ska vara jämn, så försök att välja dem därefter (brukar ofta vara svårt att hitta små kålrötter, t.ex.). Luras inte av att det verkar enkelt. Det är jobbigt att skära rotfrukter...)