Tips nr. 6: Det bästa av två världar

1. Först tar man sin flaska Absolut Ruby Red och häller upp en skvätt i ett lagom djupt och lagom brett glas.
2. Sedan tar man sin blodapelsin och skalar den efter önskad noggrannhet.
3. Ta en klyfta av blodapelsinen, bryt den på mitten, men behåll det yttersta fruktskinnslagret så att bitarna håller ihop.
4. Doppa ner i vätskan och låt klyftan suga åt sig spriten några sekunder.
5. Ät.

Om jag tycker om en sak som bara har en liten chans att fungera ihop med en annan sak jag tycker om så brukar jag försöka kombinera dessa på ett eller flera sätt. Det här är ett av mina mer lyckade försök.

Tips nr. 5: Björksaft

Jag reagerade ungefär som Mowgli (”Äta myror?”) när jag öppnade årets mest spännande julklapp: Björksaft. Aldrig hört talas om. Jag visste att man kunde göra te på granbarr, men att koka saft på björklöv? Nåja, det mesta går väl att göra med det naturen bjuder på, men att saft på björkblad för det första skulle vara gott och för det andra bli en kommersiell produkt hade jag aldrig kunnat gissa.

För det var faktiskt en smakupplevelse som var lika god som exotisk (huruvida en björk är exotisk lämnar jag åt sidan). Det var ingen direkt stark smak, men tillräckligt tydlig och… annorlunda. Mums, i vilket fall!

Finns att köpa här.

AlterHedens Rabarberi ligger bakom påfundet. Och de har gjort en massa annat intressant, som jag har god lust att beställa. Vad sägs om Blåklintsaft, till exempel?

Jag har jobbig smak

De senaste två månaderna har jag gått in på Systembolaget och beställt fyra flaskor med smaksatt vodka/ kryddat brännvin, och en flaska med sprit gjort på frukt. Den senare fick jag inte beställa, eftersom den, på grund av (extremt?) begränsad tillgång, bara fick säljas i Stockholms och Uppsalas län. Taskigt, men jag kom över det ganska fort.

Det stör mig lite mer att apelsinvodkan jag var så nyfiken på var slut hos leverantören. Och att Absolut Mandrin också var slut. Vem kunde ana, liksom? Jag som trodde att Absolut hade en relativt stor produktion…

Så tre av fem saker får jag inte se röken av. Typiskt.

Trösten är att Absolut Ruby Red och Absolut Apeach (flaskorna jag fick…) är hur jävla goda som helst.

Doften av tranbär och blodgrapefruit

Idag har likörtillverkningsfabriken öppnat igen. Och mina händer kommer lukta blodgrapefruit i flera dagar, misstänker jag.

Till vänster. En ny, något större, sats av den där tranbärslikören som ungefär alla verkar tycka om. Jag funderar på att köpa en femlitersdunk och göra det ordentligt någon gång, men jag vet att filtreringsprocessen kommer döda mig.

I mitten. Det här ska bli riktigt spännande. Och ja, det är en hel blodgrapefruit som ligger och flyter i. Det var spännande att pressa den genom hålet. För det första så krävdes det mycket muskelkraft för att försiktigt pressa den för stora frukten genom den lilla öppningen. För det andra så ”svettades” frukten något kopiöst utav trycket. Det verkar som ett den istället för att gå sönder tryckte ut juice genom skalet. Frukter som svettas är ett av mina nya intresseområden.

Till höger. Tranbär, igen, fast med lite ändringar. Istället för sockerlag har jag lagt i innehållet från en vaniljstång (något jobbiga att arbeta med). Jag hoppas att det, istället för socker, ska ta bort den där sura beskheten som tranbär kan få.

Bieffekt av dagens procedurer: jag har ingen vodka kvar. Ena flaskan var ju tvungen att köpa på Systemet. Det tar emot lite. Jag vill till Tyskland eller i alla fall Danmark och bunkra upp, annars kommer det här lilla intresset inte vara ekonomiskt försvarbart när jag återvänder till (minskat) CSN.

Lime och apelsin går hem!

För ett tag sedan skrev jag om tre nya/pågående likörprojekt. Nu är samtliga klara och avsmakade.

Myntan var fullständigt vedervärdiga. Den smakade värre än den luktade och den luktade fan gammal kloak. End of story.

Limen smakade jag först utan sockerlag. Jag tyckte om den, men eftersmaken var riktigt besk. Så med ett minimalt tillägg av socker hoppades jag kunna ta bort udden av det. Det lyckades inte riktigt. Men jag har stora förhoppningar på nästa experiment, för lime är verkligen något att satsa på. I munnen är det riktigt… limeigt, surt och starkt och sådär. Inte helt förvånande så är det än så länge bara jag som tycker att den är drickbar. Folk förstår sig inte på charmen med sura citrusfrukter. Suck.

Men den hängande apelsinen, spetsad med kryddnejlikor blev en riktig succé. (Som bonus pressade jag apelsinen vid sidan om. Apelsinglögg! Mums!). Jag trodde ju inte att det här riktigt skulle fungera, men så var alltså inte fallet. Vodkan har sugit åt sig mycket av apelsinsmaken (tillräckligt mycket för att inte överhuvudtaget smaka vodka längre. Detta är en bra sak). Nejlikan ligger som en fin, trevlig bakgrund. Med lite sockerlag (som förhöjda smaken avsevärt, faktiskt) blev det här en vinnare. Kommer garanterat att göra mer. Problemet är dock mängden jag får ut av varje sats. Knappt 3 dl åt gången, som tar en månad. Det går nämligen inte riktigt att göra det i större mängder, eftersom apelsinen måste hänga fritt, och ska jag då ha flera stycken måste jag ha gigantiska kärl.

Jag är nöjd. Nu är det dags experimentera med lite nytt.

Problem i vårt samhälle

Det här är något som alltid, alltid, alltid har stört mig. Jag brukar på skoj använda det här för att betygsätta ställen jag äter på.

Jag pratar givetvis om den allvarliga bristen på högkvalitativa citrusdrycker på restauranter. Det är enkelt: citrus, med apelsinen i spetsen, är det godaste som existerar på denna planet. I juiceform kan citrus, med apelsinen i spetsen, drickas till alla maträtter. För det passar faktiskt till allt.

Detta har restaurantvärlden inte förstått. Så vad får jag, som den citrusberoende personen jag är, när jag vill ha ”ett glas apelsinjuice utan is” till min måltid? Till att börja med så är det absolut inte juice. Juice innebär att drycken ska vara 100% från frukt, utan tillsatser (som äckligt jävla sötningsmedel). Är det riktigt illa får jag motsvarigheten till BOBs apelsinsaft. Dra åt helvete. Oftast är det väl någon form av JO-grejs, sådant där med lite mer apelsin i sig. Det duger, i brist på annat, men det är banne mig inte juice och att kalla det ”apelsinjuice” är en skymf som borde vara bestraffbar.

När jag faktiskt får apelsinjuice på en restaurant vill jag alltid tacka för det. För det är så himla ovanligt. ”Hej, du, tack för att ni serverar vad som står i menyn! Uppskattas verkligen.”

Om det skulle finnas färskpressad apelsinjuice, som i att jag hör juicepressen från bordet jag sitter vid, då jävlar är det inte långt ifrån extas. Snacka om femstjärnigt ställe!

Men som om det här inte vore sorgligt nog… Tills nu har jag pratat om bristen på apelsinjuice. Vanlig, enkel apelsinjuice, från den där orangea frukten som alla känner till och beundrar så. Var finns alla andra citrusfrukter?! Va? Va?! VA?!

Om jag äter på en restaurant som erbjuder blodapelsinjuice av någorlunda kvalité så ska jag lämna hundra kronor i dricks. Det har ni mitt ord på.

Blossa 08

Varje år gör Blossa tydligen en exklusiv glögg, som bara finns en kort period. Jag har inte smakat någon av de tidigare, så det här året är premiär för min del.

Helt klart den godaste glögg jag smakat. Jag citerar Systembolaget.se "smak med inslag av kryddnejlika, kanel, kardemumma och blåbär." Jag är har tyvärr inte lika sofistikerade smaklökar som våra statliga provsmakare, så för min del slår blåbär och kryddnejlika igenom tydligast. Gott är det i vilket fall.

Problemet är bara tillgången. Här i lilla Oskarshamn har första leveransen tagit slut för länge sedan. Så ut och fixa hem en flaska eller två innan det är försent för er också!

Nytt på likörfronten

Först och främst så var det trevliga reaktioner på Kontext, när den lilla tranbärslikören som var kvar bjöds runt. Jag kanske måste köpa ordentligt stora kärl och göra några liter till utskänkning! Om inte annat se verkar jag ha hittat villiga provsmakare. Jobbigt att de bor så långt ifrån mig bara. Men, men!


Nya (icke tranbärsrelaterade) projekt är i görningen. Helt experimentellt, precis som det ska vara.

Till vänster hänger en apelsin med kryddnejlikor i. Det här ska bli jävligt spännande, ärligt talat. Apelsinen ”svettas” juice, långsamt, långsamt. Hur den här processen vetenskapligt fungerar har jag ingen aning om. Jag är rädd för att det bara ska smaka vodka, men vi får se.

I mitten har vi myntablad. Var ju tvungen att testa, eftersom en av mina favoritblandningar görs med pepparmintslikör (3 delar vodka, 1 del Bols Peppermint Green). Med mängden myntablad jag använde förväntar jag mig något extremt mintsmakande, som praktiskt taget är gjort för att det ska blandas ut.

Till höger är det självklara experimentet. Lime. Det är, efter ingefära, den smak jag kryddar min mat mest med. Nästa test är ju såklart att blanda lime och ingefära. Det ska bli jävligt spännande, för det finns få såser som är godare än ingefäralimesås! Rent logiskt måste det ju bli en skitgod likör/snaps också.

Framgång: Tranbärslikör

För någon vecka sedan blev min första seriöst tillverkade likör färdig för slutprocessen. Det vill säga, silning och filtrering. Jag tog faktiskt inte tiden, men jag kan ärligt säga att det tog i alla fall bra mer än sex timmar. Resultatet blev dock bara inte en klar och fin röd dryck, utan jag fick en biprodukt. En alkoholkräm. Efter varje gång genom ett grövre kaffefilter stannade en smörja kvar, som tillslut fyllde en mindre burk. Den här tjockleken är nog svaret på varför hastigheten på droppandet låg på någon droppe i sekunden... Jag visste inte att det var så många droppar på en halvliter.

Vid det här laget så är mer än hälften av flaskan slut. Under loppet av några dagar har åtta pers fått smaka och dela med sig av sitt omdöme. Alla tyckte om den. Några tyckte att den var ”riktigt jävla lyckad”. Jag har redan fått en förfrågan om större produktion. Men bäst av allt är kanske att jag själv tyckte riktigt mycket om den. Ljuvt småsur, mycket tranbärig och inte alls så söt. Mums!

Chokladguiden: 1848

Mörk choklad är en av mina små passioner i mitt ”Jag har det bra och lever i ett I-land”-liv. Att sätta i sig en bit eller två av favoritchokladen kan ge lite guldkant på vardagen. Men det finns mer till mörk choklad än bara god smak: jakten och nya smaker. Till att börja med så finns det ju oräkneliga mängder av ren choklad och minst lika många mängder av smaksatt. Det är främst det senare jag letar efter. Och det är inte helt lätt, för man vet aldrig riktigt vad man ska pröva, och när man väl har hittat något gott så kan det vara ett företag i sig att hitta samma choklad igen.

Så, för att dela med mig av mina upptäckter tänkte jag starta en chokladguide, sorterad efter tillverkare. Först ut är franska 1848 och det godaste jag har smakat:

- Noir Framboise
- Hallonsmak
- 64 % kakao
- Ca pris: 30-35kr, 100g
- Känner inte till någon affärskedja som brukar sälja dem. Har alltid hittat i småbutiker.

Hallon är gott i alla former jag har smakat, men kombinerat med choklad är bäret nästan oslagbart. Än så länge är i alla fall 1848s version utan like. Farligt gott, som det också kan heta.

- Noir Noisettes à la Truffe et aux pépites à l’Orange
- Apelsin, hasselnöt och tryffel
- 42 % kakao
- Ca pris: 50-55kr, 200g
- Känner inte till någon affärskedja som brukar sälja dem. Har alltid hittat i småbutiker.

Det här är gott, helt klart, och det känns alltid bra att få lite mer gram för pengarna. Men det är en hasselnöt eller två för mycket i och några % för mycket tryffel, så den mörka chokladsmaken skuffas liksom undan. Vilket inte är helt önskvärt från min sida. Men apelsinen kommer fram i alla fall, och att något smakar apelsin är ju såklart aldrig en nackdel.


- Noir Noisettes – Pépites Abricot et saveur Fleur d’Oranger
- Aprikos, hasselnöt och apelsinblomma
- 47 % kakao
- Ca pris: 50-55kr, 200g
- Känner inte till någon affärskedja som brukar sälja dem. Har alltid hittat i småbutiker.

Till skillnad från ovanstående så klarar sig den här lite bättre, eftersom det inte är någon tryffel i. Men hasselnötsproblemet kvarstår. Och de där ”apelsinblommorna” gör inte så mycket väsen av sig. Men aprikos är något jag aldrig smakat i choklad förut, eller som jag överhuvudtaget inte smakar särskilt ofta, så det blev lite nytt och fräscht. Det hjälper ju såklart att aprikos är fruktansvärt gott.

Tips, nr 3: müsli och nyponsoppa

Ja, det finns inte så mycket att säga. Det ser ut som skit, men smakar riktigt jävla bra. Äter det dagligen. Muuuuums!

Vicks Vodka

1. En påse Vicks blå halstabletter.
2. En liten burk fylld med Smirnoff.
3. Låt stå i ett dygn.
4. Sila.
5. ???
6. Profit!

Koncentrerade halstabletter i flytande form! Det var så starkt att när jag ”spädde ut” med mer än dubbelt så mycket vodka så smakade det fortfarande bara vicks blå. Ahhh…

Nästa gång ska jag göra det när jag har ont i halsen och inte efteråt. Men gott var det.

Att dricka guld

Det är väl en något ovanlig ingrediens, men det ligger faktiskt guldflagor i Bols Gold Strike. 23,5 karats guld, till och med. Man vet att man bor i ett I-land när man dricker guld tillsammans med spriten. Men vad tusan, det är harmlöst och jag tvivlar på att det är många gram, för överdrivet dyr var inte flaskan.

Gold Strike är kanelsnaps/likör (båda benämningarna står på flaskan), med 50 % alkoholhalt. Den smakar givetvis kanel, men även mycket annat som jag under drickandets gång inte kunde sätta fingret på. Efterforskningar avslöjar att det där andra är: nejlika, kardemumma och pomerans.

Det här är bland det godaste, om inte det godaste, i alkoholväg jag har druckit. Något starkt i munnen, kanske, men den oerhört långa och goda eftersmaken gör upp för det. Väldigt juligt, eller vintrigt, om inte annat. Testa om ni får chansen! Mums!

Att dricka guld

Det är väl en något ovanlig ingrediens, men det ligger faktiskt guldflagor i Bols Gold Strike. 23,5 karats guld, till och med. Man vet att man bor i ett I-land när man dricker guld tillsammans med spriten. Men vad tusan, det är harmlöst och jag tvivlar på att det är många gram, för överdrivet dyr var inte flaskan.

Gold Strike är kanelsnaps/likör (båda benämningarna står på flaskan), med 50 % alkoholhalt. Den smakar givetvis kanel, men även mycket annat som jag under drickandets gång inte kunde sätta fingret på. Efterforskningar avslöjar att det där andra är: nejlika, kardemumma och pomerans.

Det här är bland det godaste, om inte det godaste, i alkoholväg jag har druckit. Något starkt i munnen, kanske, men den oerhört långa och goda eftersmaken gör upp för det. Väldigt juligt, eller vintrigt, om inte annat. Testa om ni får chansen! Mums!

Tips, nr 2: kardemumma och flingor

Skam den som inte vågar pröva något nytt, brukar jag säga. Den här meningen, eller det här mottot, kanske, har lett till en rad olika påhitt. Det här är ett av dem.

Cornflakes, mjölk och kardemummaskorpor/kakor (på bilden är det Gilles finskorpor, med kardemumma). Det går såklart utmärkt att bara röra ner lite krossade eller malen kardemumma. Utsökt mellanmål!

Tips, nr 1: Litchi/lychee

Jag har varit lite smått tagen av lychee (av någon anledning använder jag alltid det engelska namnet) i flera år nu. Det är en röd frukt, stor som en jordgubbe, typ, med hårt skal, vitt fruktkött och hård kärna. Söt och mycket säregen smak. Går inte att ta miste på när man väl har haft den i munnen.

Till min stora förvåning så har jag dock märkt att få faktiskt har smakat denna rubin från Kina. Därför får detta bli mitt första tips till omvärlden på denna blogg. Eftersom en så stor del av världen svänger förbi här, liksom.

Problemet är dock att det inte alltid är så lätt att få tag i lychee (och färsk så kostar den en smula pengar också). Det går dock, här i Sverige. Finns på ICA ibland, t.ex. Jobbigare är det att skaffa fram Bols Lychee-likör, som smakades idag och uppskattades väldigt mycket. Systembolaget bemödar sig inte med den, varken i ordinarie eller i beställningssortimentet. I mer suspekta butiker (nämligen kinesiska livsmedelsbutiker) kan man hitta dricka gjord på frukten. Den är ofta väldigt god, den också.

Seså. Ut och leta nu.

Jävla finsmakare!

Det är måndag och framför datorn står ett glas med två isbitar, färskpressad apelsinjuice och Cointreau. Jag har aldrig riktigt varit bra att hålla det där traditionella med vardagar och helgdagar.

Alla som har känt mig i mer än några dagar brukar i regel veta att jag anser att apelsinjuice är gudarnas gåva till människan, om de nu skulle ha funnits. Så att jag även skulle tycka om Cointreau, som är 40%ig apelsinlikör, är kanske inte så förvånande. Att den här flaskan sen kostar 300kr är inte heller så förvånande, eftersom jag aldrig tycks nöja mig med ”den billiga skiten.”

Tillsammans blir det en underbar blandning (just med färskpressad apelsinjuice, det är inte alls lika gott med paketerad). Jag körde med:

1 pressad apelsin, med fruktkött
ca 4 cl Cointreau (trög som jag är så glömde jag såklart att mäta. Men det blev rätt starkt, i alla fall.)

Eftersom jag inte tyckte att det var snobbigt nog så avnjöt jag även några bitar av Lindts mörka apelsinchoklad. Fy fan för mig och mina vanor. Men mer pengar i plånboken gör väldigt mycket, har jag märkt.

Gott var det, i vilket fall. Rekommenderas.

Pågående och planerade projekt

Eftersom jag inte pluggar nu i höst så har jag tänkt göra så mycket jag kan av tiden jag får över när jag inte jobbar. Mycket av det har med eget skrivandet att göra, men inte allt. Det började rätt bra när jag, äntligen, fick de Lint-artikeln till Vetsaga klar. Nu har det fortsatt på rätt spår. Jag skrev nyss klart den sedan länge planerade artikeln om The Prestige (i förkortad form, eftersom det sprang iväg rätt bra). När någon snäll själ på Catahya smörjt maskineriet så ska den få se världens ljus (*grumble, grumble*).

Nu har jag en rad olika, i någon grad planerade, alternativ att välja mellan. Jag ”ska” skriva:
* Om R.A. Lafferty och absurditet. Förmodligen ett visdomsord på Catahya.
* Ett novellförsvar (del II, eftersom Julle gjort det innan mig). Artikel, Catahya.
* En (min) tolkning av symboliken i animeserien Haibane Renmei. Artikel, Catahya.
* Om älvor, med utgång i Briggs bok ”The Fairies in Tradition and Literature”. Lite seriösare, för Vetsaga.
* En recension av Stephen Baxters Flood, som ska skickas in till fanzinet Landet Annien.
* En rad recensioner av nya filmer på Catahya. The Dark Knight, kanske. Den nya Futurama-filmen. Wall-E, när jag väl gått och sett den.

Sedan har jag lite andra pågående projekt:
*Jag har gått och blivit ansvarig för Catahyas novelltävling, som ska dra igång nu i dagarna om inget hemskt händer. Det kommer nog äta lite tid, när bidragen ska läsas igenom och bedömas.
* Jag ska leda en McKillip-bokcirkel på Catahya. Ska bli intressant att se hur det kommer att bli.
* Jag ska, förmodligen/troligen/kanske (beroende på språk), sitta i en panel på Kontext. Till det ska jag läsa igenom årets World Fantasy Awardnominerade böcker.

På det har jag (minst) sexton osedda filmer i hyllan. Plus filmerna som trillar ner i brevlådan från LoveFilm. Vilket också påminner mig om att jag ska dra igång Filmkrysset igen. Jag har ett x antal spel till mitt nyköpta Playstation 2 som kräver lite uppmärksamhet. Jag har en väldig massa böcker som kräver bra mycket mer uppmärksamhet. Någon gång mellan varven ska jag hinna träffa sådana där riktiga människor också.

Jag har att göra.

McKillips återkommande miljöer

Jag har nu läst ut halva The Bell at Sealey Head, Patricia A. McKillips nya bok. Stämningsmässigt lysande, som vanligt, mycket tack vare det poetiska språkbruket. Handlingen rör sig sakta framåt och personporträtten träder fram mer och mer för varje sida. Det är en behaglig och lugn bok att läsa.

Men upprepningar är kanske inget bra drag hos en författare. Bok efter bok har utspelat sig i en liten, senmedeltida by någonstans på en isolerad landsbyggd, eller vid en ensam kustremsa. Och är det inte där så är det i den lite större och lika senmedeltida staden. Till McKillips försvar så gör hon det alldeles utmärkt och det märks att hon är hemma i miljön. Men det roliga är att t.ex. Solstice Wood, som utspelar sig i ett litet, nutida samhälle i USA inte skiljer sig särskilt mycket från fiskebyn i The Bell at Sealey Head. Även om det finns bilar och bensinmackar och bankautomater så känns Solstice Wood lika senmedeltida som något annat, eftersom McKillip så gärna låter berättelsen vandra ut i skog och mark. Det spelar liksom ingen roll om det är nutidsfantasy på 2000-talet eller pseudomedeltida, fiktiva världar – stämningen är ändå lika.

Det är tur att McKillips ordförråd är så stort och hennes berättarstil så givande att det aldrig känns som upprepningar. Men det vore banne mig kul att läsa något nytt, också.

Tidiga framgångar

Att göra egen likör är spännande, om än något dyrt och tålamodskrävande. Intresset plockades upp nyligen, när det fanns lite vodka över samtidigt som det fanns färska bär här. Jag lade hallon i en burk, och blåbär i en annan. På med sprit och låt stå, typ.

Nu i helgen åkte föräldrarna ner till några vänner, och jag skickade med dem min hemmagjorda likör för provsmakning. Den ena av de här vännerna är en riktig finsmakare, som inte har några problem med att lägga tusenlappar på dyr whisky eller cognac. Men han tyckte (till sin egen förvåning, kan jag tänka mig) att mitt hopkok inte alls var så dumt. Resten av sällskapet uppskattade det också.

Så nu ska jag få sponsring genom en vodkaflaska. Det känns som en bra start, måste jag erkänna.

Surt sa räven!

Men räven kom lindrigt undan.

För någon månad sedan köpte jag en flaska Limoncello di Capri, italiensk citronlikör, 32%. Den var stark, god, absolut. Men jag saknade det där riktigt sura. Så nu när det fanns en ensam citron i kylen var jag ju tvungen att testa. Hälften citronjuice, hälften Limoncello.

Fy fan. Kändes nästan ner till tårna.

Men jag kommer att göra det igen (och bjuda den som vågar). Det var... uppfriskande.