Tips nr. 6: Det bästa av två världar

1. Först tar man sin flaska Absolut Ruby Red och häller upp en skvätt i ett lagom djupt och lagom brett glas.
2. Sedan tar man sin blodapelsin och skalar den efter önskad noggrannhet.
3. Ta en klyfta av blodapelsinen, bryt den på mitten, men behåll det yttersta fruktskinnslagret så att bitarna håller ihop.
4. Doppa ner i vätskan och låt klyftan suga åt sig spriten några sekunder.
5. Ät.

Om jag tycker om en sak som bara har en liten chans att fungera ihop med en annan sak jag tycker om så brukar jag försöka kombinera dessa på ett eller flera sätt. Det här är ett av mina mer lyckade försök.

Tips nr. 5: Björksaft

Jag reagerade ungefär som Mowgli (”Äta myror?”) när jag öppnade årets mest spännande julklapp: Björksaft. Aldrig hört talas om. Jag visste att man kunde göra te på granbarr, men att koka saft på björklöv? Nåja, det mesta går väl att göra med det naturen bjuder på, men att saft på björkblad för det första skulle vara gott och för det andra bli en kommersiell produkt hade jag aldrig kunnat gissa.

För det var faktiskt en smakupplevelse som var lika god som exotisk (huruvida en björk är exotisk lämnar jag åt sidan). Det var ingen direkt stark smak, men tillräckligt tydlig och… annorlunda. Mums, i vilket fall!

Finns att köpa här.

AlterHedens Rabarberi ligger bakom påfundet. Och de har gjort en massa annat intressant, som jag har god lust att beställa. Vad sägs om Blåklintsaft, till exempel?

Jag har jobbig smak

De senaste två månaderna har jag gått in på Systembolaget och beställt fyra flaskor med smaksatt vodka/ kryddat brännvin, och en flaska med sprit gjort på frukt. Den senare fick jag inte beställa, eftersom den, på grund av (extremt?) begränsad tillgång, bara fick säljas i Stockholms och Uppsalas län. Taskigt, men jag kom över det ganska fort.

Det stör mig lite mer att apelsinvodkan jag var så nyfiken på var slut hos leverantören. Och att Absolut Mandrin också var slut. Vem kunde ana, liksom? Jag som trodde att Absolut hade en relativt stor produktion…

Så tre av fem saker får jag inte se röken av. Typiskt.

Trösten är att Absolut Ruby Red och Absolut Apeach (flaskorna jag fick…) är hur jävla goda som helst.

Doften av tranbär och blodgrapefruit

Idag har likörtillverkningsfabriken öppnat igen. Och mina händer kommer lukta blodgrapefruit i flera dagar, misstänker jag.

Till vänster. En ny, något större, sats av den där tranbärslikören som ungefär alla verkar tycka om. Jag funderar på att köpa en femlitersdunk och göra det ordentligt någon gång, men jag vet att filtreringsprocessen kommer döda mig.

I mitten. Det här ska bli riktigt spännande. Och ja, det är en hel blodgrapefruit som ligger och flyter i. Det var spännande att pressa den genom hålet. För det första så krävdes det mycket muskelkraft för att försiktigt pressa den för stora frukten genom den lilla öppningen. För det andra så ”svettades” frukten något kopiöst utav trycket. Det verkar som ett den istället för att gå sönder tryckte ut juice genom skalet. Frukter som svettas är ett av mina nya intresseområden.

Till höger. Tranbär, igen, fast med lite ändringar. Istället för sockerlag har jag lagt i innehållet från en vaniljstång (något jobbiga att arbeta med). Jag hoppas att det, istället för socker, ska ta bort den där sura beskheten som tranbär kan få.

Bieffekt av dagens procedurer: jag har ingen vodka kvar. Ena flaskan var ju tvungen att köpa på Systemet. Det tar emot lite. Jag vill till Tyskland eller i alla fall Danmark och bunkra upp, annars kommer det här lilla intresset inte vara ekonomiskt försvarbart när jag återvänder till (minskat) CSN.

Lime och apelsin går hem!

För ett tag sedan skrev jag om tre nya/pågående likörprojekt. Nu är samtliga klara och avsmakade.

Myntan var fullständigt vedervärdiga. Den smakade värre än den luktade och den luktade fan gammal kloak. End of story.

Limen smakade jag först utan sockerlag. Jag tyckte om den, men eftersmaken var riktigt besk. Så med ett minimalt tillägg av socker hoppades jag kunna ta bort udden av det. Det lyckades inte riktigt. Men jag har stora förhoppningar på nästa experiment, för lime är verkligen något att satsa på. I munnen är det riktigt… limeigt, surt och starkt och sådär. Inte helt förvånande så är det än så länge bara jag som tycker att den är drickbar. Folk förstår sig inte på charmen med sura citrusfrukter. Suck.

Men den hängande apelsinen, spetsad med kryddnejlikor blev en riktig succé. (Som bonus pressade jag apelsinen vid sidan om. Apelsinglögg! Mums!). Jag trodde ju inte att det här riktigt skulle fungera, men så var alltså inte fallet. Vodkan har sugit åt sig mycket av apelsinsmaken (tillräckligt mycket för att inte överhuvudtaget smaka vodka längre. Detta är en bra sak). Nejlikan ligger som en fin, trevlig bakgrund. Med lite sockerlag (som förhöjda smaken avsevärt, faktiskt) blev det här en vinnare. Kommer garanterat att göra mer. Problemet är dock mängden jag får ut av varje sats. Knappt 3 dl åt gången, som tar en månad. Det går nämligen inte riktigt att göra det i större mängder, eftersom apelsinen måste hänga fritt, och ska jag då ha flera stycken måste jag ha gigantiska kärl.

Jag är nöjd. Nu är det dags experimentera med lite nytt.

Problem i vårt samhälle

Det här är något som alltid, alltid, alltid har stört mig. Jag brukar på skoj använda det här för att betygsätta ställen jag äter på.

Jag pratar givetvis om den allvarliga bristen på högkvalitativa citrusdrycker på restauranter. Det är enkelt: citrus, med apelsinen i spetsen, är det godaste som existerar på denna planet. I juiceform kan citrus, med apelsinen i spetsen, drickas till alla maträtter. För det passar faktiskt till allt.

Detta har restaurantvärlden inte förstått. Så vad får jag, som den citrusberoende personen jag är, när jag vill ha ”ett glas apelsinjuice utan is” till min måltid? Till att börja med så är det absolut inte juice. Juice innebär att drycken ska vara 100% från frukt, utan tillsatser (som äckligt jävla sötningsmedel). Är det riktigt illa får jag motsvarigheten till BOBs apelsinsaft. Dra åt helvete. Oftast är det väl någon form av JO-grejs, sådant där med lite mer apelsin i sig. Det duger, i brist på annat, men det är banne mig inte juice och att kalla det ”apelsinjuice” är en skymf som borde vara bestraffbar.

När jag faktiskt får apelsinjuice på en restaurant vill jag alltid tacka för det. För det är så himla ovanligt. ”Hej, du, tack för att ni serverar vad som står i menyn! Uppskattas verkligen.”

Om det skulle finnas färskpressad apelsinjuice, som i att jag hör juicepressen från bordet jag sitter vid, då jävlar är det inte långt ifrån extas. Snacka om femstjärnigt ställe!

Men som om det här inte vore sorgligt nog… Tills nu har jag pratat om bristen på apelsinjuice. Vanlig, enkel apelsinjuice, från den där orangea frukten som alla känner till och beundrar så. Var finns alla andra citrusfrukter?! Va? Va?! VA?!

Om jag äter på en restaurant som erbjuder blodapelsinjuice av någorlunda kvalité så ska jag lämna hundra kronor i dricks. Det har ni mitt ord på.